Så skall jag utrota vagnar från Efraim och hästar ur Jerusalem
Jag var lite sen till Adventsgudstjänsten i Domkyrkan. Jag hörde klockringningen när jag svängde runt hörnet vid Rådhuset nere vid Tjörnin. Innanför kyrkdörren stod prästen Sera Jakob, Stig, Svenska föreningens sekreterare och Madeleine, den svenska ambassadören och väntade. Någon tryckte en bibeltext i handen på mig och så tågade vi in i kyrkan. Du läser först, sa Stig, Matilda har fått förhinder.
Jag gick fram och såg att det var rätt många kyrkobesökare och började att läsa. Avsnittet var hämtat ur Sak 9.9 - 10 och löd så här:
Fröjda dig storligen, du dotter Sion,
Höj jubelrop, du dotter Jerusalem.
Se, din konung kommer till dig,
rättfärdig och segerrik är han.
Han kommer fattig, ridande på en åsna,
på en åsninnas fåle.
Så skall jag utrota vagnar ur Efraim och hästar ur Jerusalem;
Ja, stridens bågar ska utrotas, och han skall tala frid till folken.
Och hans herradäme skall nå från hav till hav,
och från floden intill jordens ände.
Jag tänkte att jag skulle fråga Sera Jakob om de där vagnarna och hästarna som skulle utrotas, det lät lite tungt och gammaltestamentligt, men jag glömde bort det. Lyssnade sedan på hur ambassadören läste hela Selma Lagerlöfs julklassiker Den heliga natten. Som bekant börjar den:
"Det var en juldag, då alla hade rest till kyrkan utom farmor och jag. Jag tror, att vi var ensamma i hela huset. Vi hade inte tagits med, därför att den ena var för ung och den andra för gammal. Och vi var ledsna båda två över att vi inte hade fått fara till ottesången och julljusen.Men när vi satt där i vår ensamhet, började farmor att berätta.– Det var en man, sade hon, som gick ut i mörka natten för att låna eld. Han gick från stuga till stuga och knackade på. ”Kära, hjälp mig!” sa han. ”Min hustru har nyss fött ett barn, och jag måste göra upp eld för att värma henne och den lille.”
Efteråt gick vi upp till det vackra Residenset på Fjolögata. I kyrkan var det ca 90 besökare och ett 50-tal kom och smakade på lussebullarna och kaffet. Jag pratade lite med Carlos som jag känner sedan en tid tillbaka. Han är kock på ambassaden och flyttade med Madeleine när hon kom från Argentina och Buenos Aires.
Fotograf den här gången är Jenny Englund
posted by Lars-Göran at 3:12 PM
7 Comments:
"Så skall jag utrota vagnar ur Efraim och hästar ur Jerusalem --"
Det är frågan om krigsvagnar och hästar som drar sådana. Jesus kom alltså för att frälsa oss från det onda och för att (en dag) skapa evig frid.
Om det nu var det som du funderade på...
Hej Elina,
Ja - det var precis det jag funderade på.
Tjusig bild! Den är säkert från Blå Lagunen.
Och tack för kommentaren. Jag ser ju att du kan din Bibel. Och eftersom det är en text från GT så är det väl en profetia.
Och så ser jag att du har en mix av många intressen: Simning, filmen Pianot, Jazz och Bibeln.
Jag gick också in och läste lite på finska vad Jaakko har skrivit - skämtet om president Bush var bra!!!
Men åter till Bibeln. det är ju två skapelseberättelser som skiljer sig åt - hur ska man förstå det?
Hej igen,
Ja, jag skriver en gemensam reseblogg med Jaakko, men det är mest han som skriver där om vårt liv på Island.
Jag hade en lång diskussion om skapelseberättelsen med några vänner, och vi drog den följande slutsatsen.
1. Mos.1 - 1. Mos. 2:4 berättar om de viktigaste stegen i skapelsen, och 1. Mos. 2:4 - 24 koncentrerar sig närmare på människans skapelse. Det är en slags precisering. Tidspunkten är ändå förvirrande. Först står det att Gud skapade människan den sjätte dagen, men i preciseringen tycks det vara den tredje.
Jag och mina kompisar tycker att det är möjligt att Gud skapade människan den tredje dagen, såsom det står i 1. Mos. 2:4 - 7, men människan blev färdig den sjätte!
I "den första skapelseberättelsen" säger Gud om sina skapelser att han såg att de var goda. Han säger så efter varje skapelse, och menar, att då är skapelsen färdig. När Gud först skapade människan, var hon inte färdig, för människan var ensam, utan partner. Detta kan ha hänt redan den tredje dagen. Men sedan skapade Gud kvinnan, genom vilket människan blev färdig. Detta hände den sjätte dagen.
Den här förklaringen är av ingen gudomlig ursprung, så ta det inte som absolut sanning. Det var rent logik, vilket oftast hjälper inte med Bibeln. Naturligtvis skulle vi vilja förstå allting, men vilken betydelse skulle tron ha då? Vi vill ofta tro på Gud som ryms inom våra huvuden. Vi förstår inte att Gud är mycket större än det och vi kan inte ändra på honom.
Nåmen, kanske fick du något att tänka på under jullovet, fast skapelsen är inte det viktigaste budskapet med julen. Jag önskar dig god jul och gott nytt år!
Hej igen Elina,
God Jul och Gott Nytt År önskar jag dig och Jaakko i Finland!
Tack för dina skarpsinniga kommentarer om de två skapelseberättelserna i Bibeln. jag har aldrig träffat på den förklaring som du skisserar tidigare men den är mycket intressant.
Nu ska jag bara komma med en sista fundering. Det gäller en fråga om försoningslärorna inom den kristna teologin dvs teorin om hur Kristi död på korset kan leda till försoning mellan Gud och människorna.
Jag undrar hur du ställer dig till de tre försoningslärorna - de presenterar ju lite skilda uppfattningar om det som är mest centralt i kristen tro:
1. Den klassiska försoningsläran.
Hos de tidiga kyrkofäderna, som funderade mycket över kristologi och treenighetslära, finns ingen riktigt utvecklad försoningslära, och det är osäkert hur de skulle ha ställt sig till de sentida försoningslärorna. I den tidiga kyrkan beskrivs Jesu död framför allt som en seger över ondskan. Människan har sedan urminnes tider levt under djävulens, dödens och syndens förtryck, och genom att han frivilligt lät sig avrättas har Jesus slutligen besegrat dessa tre.
2. Den objektiva försoningsläran eller Anselms försoningslära som den kallas ibland.
Den objektiva eller juridiska försoningsläran, bygger på att Guds känsla för rättfärdighet kräver att den som bryter mot hans regler får ett straff. Eftersom de syndande människorna aldrig klarar av att uppfylla Guds krav på rättfärdighet, förtjänar de att straffas, men eftersom Gud samtidigt älskar dem vill han inte utdöma straffet. Gud är således i konflikt mellan sin egen kompromisslösa rättfärdighet och stora kärlek. Lösningen på dilemmat blir att Gud själv blir människa i Jesus Kristus och tar på sig straffet.
Namnet juridisk försoningslära kommer av denna juridiska straffsymbolik, och namnet objektiv försoningslära kommer av att Gud är objekt för försoningen, alltså att det är Gud som är vred och skall försonas.
Läran formulerades av Anselm av Canterbury på 1000-talet, men formuleringar som pekar åt samma håll finns också hos kyrkofäderna Tertullianus och Augustinus. Den fastslogs som den enda rätta läran i den romersk-katolska kyrkan efter Anselm, och följde med i reformationen och är officiell teologi i de flesta lutherska och reformerta kyrkor idag, däribland Svenska kyrkan.
3. Den subjektiva försoningsläran.
Den subjektiva försoningsläran formulerades i opposition mot den objektiva, och ansågs som en villolära långt in på 1800-talet. Namnet kommer sig av att Gud i den här läran inte är objekt i försoningen, utan subjekt, den som handlar och ser till att det blir försoning.
I den här läran blir inte Gud människa för att ta på sig ett straff, utan för att bevisa sin kärlek till människorna genom att göra sig sårbar, gå ner på deras nivå, och ta på sig den behandling de utsatte honom för. Det som hindrar människor från att närma sig Gud är inte att Gud är vred och vill straffa dem, utan människornas egen ovilja att ändra sig.
I Sverige argumenterade Paul Peter Waldenström och Helge Åkesson för den subjektiva försoningsläran. Eftersom den stred mot Svenska kyrkans lära innebar det att Waldenström förlorade sitt ämbete som präst och att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen splittrades och Svenska Missionskyrkan bildades, liksom Helgelseförbundet. Idag är försoningsläran inte föremål för strid mellan kyrkorna, och det finns gott om präster i Svenska kyrkan som föredrar den subjektiva, även om det står i strid med kyrkans officiella teologi.
Subjektiv försoningslära har ingenting att göra med adjektivet subjektiv i betydelsen personlig, osaklig eller med filosofin subjektivism att göra, även om moderna uppslagsverk ibland gör den kopplingen.
Oj förlåt, jag hade glömt vår bloggdiskussion!
Tyvärr kommer vi inte att träffas så mycket nu under vårterminen. Jag studerar Språksociologi och dialekter, Internordisk kommunikation, Second Language Acquisition och isländska. Det tar också mycket tid att sjunga i universitetets kör, men jag älskar det. Vi har konsert i mars, Faurés Requiem.
Till försoningsläror säger jag nummer två, den objektiva. Egentligen kan jag inte förstå, hur någon kan tolka Bibeln så att Jesus inte skulle ja tagit på sig ett straff. Ändå finns det något i den subjektiva försoningsläran som jag är ense om: Gud är subjekt i försoningen - men han är också objekt.
Jag tycker att humanismen har påverkat människornas bild av Gud. Nuförtiden poängterar man Guds nåd och kärlek så kraftigt, att man glömmer bort vad de betyder. Vi behöver nåd just därför, att vi inte kan uppnå Guds krav. Kanske är det svårt för människor att tro på Gud som kräver någonting, fast man ändå får frälsningen som gåva. Man blir arg på krav och kan inte gjädja sig över nåden.
Så, nu har du fått svaret på din sista fundering och vet allt om mitt tro? Allt klart nu? Fortsätt bara om du vill. Och jag skulle gärna vilja veta vad du tycker om allt det här. Det märks att du har ett intresse för religion, fast du säger det som du säger om ditt tro. Mejla bara om det här inte är det rätta mediet för en sådan här diskussion. Och om du saknar intresse för den här diskussionen, tänk som en överentusiastig lärare: vad bra skrivövning det här är för Elina ;)
Jag visste inte att du sjunger i universitetets kör men jag ska komma och lyssna på er konsert i mars!
Och så till vår lilla teologiska diskussion. Jag tycker att du har så kloka och personliga tankar så jag vill raskt komma med ett nytt ämne som jag är nyfiken på om du har reflekterat över.
Själv har jag ju inte alls den trygga förvissning som du besitter men ...
Om jag skall säga att jag tror på något så ligger det nära den apofatiska teologin och dess via negativa och kanske något som man kan kalla en sekulariserad mystik. Den svenske författaren Lars Gyllensten har uttryckt det som att människan sägs leva i Den Frånvarande Gudens Stat där Gud endast kan omtalas i negativa termer. Detta innebär att människan lever i en slags dubbel tillvaro, på en gång en närvaro här i världen, med ansvar och delaktighet, och en frånvaro, en exil av något obeskrivbart som skulle kunna vara vårt innersta eller egentliga väsen. Här kan man spåra tankar om deus absconditus eller ”den frånvarande guden” som mycket väl kan tolkas i teologisk riktning men behöver inte uppfattas åt det hållet. Ett ord som ”bön” kan stå för sådant som: möda sig, försöka sätta sig på spåret med vilja etc. Och ordet ”Gud" kan stå för något icke-konfessionellt som naivitet, engagemang, upplevelse av verklighet förälskelse etc.
Gyllensten skriver om denna transcendens eller detta Intet som ges olika uttryck i hans romantexter – hos människan liksom i bilden existerar något mångtydigt som ”hål”, ”glipa”, ”rest”, ”frånvaro”, ”tomhet”, ”Det Som Är”, ”Den Osynliga Handen”, ”Andarna”, ”Själens dunkla natt” etc. Att vi lever post festum – efter guds död - innebär att ett intet av ”tomhet” men också ”förtvivlan” i Gyllenstens romaner dels tolkas i positiva termer som befrielse och början på något nytt, där oskuld, försoning, befrielse sammankopplas med mystik erfarenhet men kan också innebära en katastrof, en värdelöshet och meningslöshet som vetter åt nihilism.
Existensen av en objektiv, transcendent ordning vilar på en förtröstan om att människan står i betydelsefulla och övergripande sammanhang och varken upplever eller handlar förgäves. Människan är ett kreatur – men inte endast kreatur - eftersom vi har del av världens ordningar och skapande krafter. Denna tillit till att tillvaron är fylld av meddelanden, dolda budskap, innebörder, frestelser undanröjer den hopplösa och mållösa förtvivlan inför vilken vi enbart skulle leva blott och bart i kreaturligheten eller förbistringen
Jag förstår att det här ligger mycket långt ifrån din egen övertygelse men som vanligt har du säkert några kloka ord att komma med.
Hej Lars-Göran,
Först och främst nyheter. Jag har haft lite svårigheter, men allt är i ordning igen. Det finns ingen orsak till att oroa sig, men för ett par veckor sedan trodde jag att jag skulle dö. Jag skojar inte. Jag fick en oerhört smärta i halsen och hade svårigheter att andas. På sjukhuset upptäckte de att jag hade luft mellan lungorna! Jag hade alltså haft en liten hål i min lunga. Det var ändå inte farligt, men ytterst smärtsamt och skrämmande särskilt först när ingen visste vad som hade hänt. Jag låg på sjukhuset i två dagar bara för säkerhets skull, och fick inte att sjunga för en lång tid. Nu har jag fått lov att sjunga, och det är fint det!
Fauré-konserten som jag nämnde tidigare är inte i mars förresten, utan den 1. april, men vi har en annan konsert i Nordens hus på torsdag den 9. mars, alltså i övermorgon, kl. 12:30. Då sjunger vi mest isländsk musik. Välkommen!
Jag tänkte kommentera den där förvissningen som du tycker att jag har. Jag anser att det är frågan om den friden som talas om t.ex. i Joh.14:27.
"Frid lämnar jag [Jesus] kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet."
Det här bibelstället förklarar skillnaden mellan oss två. "Världens frid" kan aldrig motsvara Jesu frid. Friden syftar först och främst på den säkerheten som vi kristna har om frälsningen. Vi behöver inte förtjäna frälsningen (jfr. muslimer, judar osv.), vi kan bara "gå i frid", som prästen ofta säger i slutet av gudstjänsten, och lita på Guds nåd.
Från den här synvinkeln är jag inte alls överraskad över att du inte tycker att du har någon förvissning om allt det här. Enligt min mening är det helt omöjligt att nå någon frid, om man letar efter gud inom sig själv eller om man tror på någon odefinierbar högre makt. Naturligtvis kan man hitta hjälpmedel för att klara sig här i livet, men de räcker inte när man börjar fundera på efterlivet.
Kanske borde jag läsa Gyllensten för att förstå honom bättre. Hans tankar låter väldigt konstiga. "Tron" har inget riktigt objekt och hans "böner" blir säkert inte svarade. Han tycks vara en människa som vill vara en gud för sig själv. Om han skulle tro på något efterliv, hur skulle man nå det då? Bara automatiskt? Nej, han tror väl inte på efterlivet.
Det som jag anser problematiskt med att leta efter gud inom sig själv, är att gud anses vanligen vara någonting perfekt eller åtminstone gott. Varje gång jag reflekterar över mig själv och över mitt liv, ser jag otroligt mycket ondska och brister i stället för godhet. Hur skulle jag kunna hitta någon gud eller sanning bland allt det där? Det är ett generellt problem hos människorna, tycker jag.
Summa summarum: Det är omöjligt för mig att hitta någon gud inom mig själv, för jag är ond och gud (generellt) är god. Jag kan inte tro på något odefinierbart, för jag skulle tvivla hela tiden. Bara Herrens frid kan ge en full förvissning. Den friden hade jag med mig också i sjukhuset, fast jag fruktade att jag snart skulle ta mitt sista andetag.
Post a Comment
<< Home