Hemma hos Vigdís på Aragata

Först träffades vi på tredje våningen i universitetsbyggnaden Nýi Garður där Vigdís Finnbogadóttir-institutet har sitt kontor: www.vigdis.hi.is

Chefen för institutet, Aður Hauksdóttir, informerade om institutets verksamhet och planerna på att skapa ett nytt "Centrum för väldens språk" här på universitetsområdet. Inbjuden var förutom jag själv, Sveriges nya ambassadör i Reykjavik, Madeleine Ströje-Wilkens.
Efter någon halvtimme vandrade vi över till Vigdís hem, som ligger alldeles i anslutning till universitetet, där vi blev bjudna på kaffe, the och en god kaka. Den övre delen av huset är smakfullt inrett med ljusa möbler, travar av böcker och fina målningar av mestadels isländska konstnärer.

En halvtrappa upp ligger arbetsrummet och jag minns en gång i september 2004 när jag var ombedd att kritiskt granska ett tal om Jämställdhet som hon skulle hålla. Vi satt framför datorn en lördag förmiddag och gick igenom texten. Det intressanta var hur skickligt Vigdís hanterade den här processen. Först berättade hon i huvuddrag om hur hon tänkt runt ämnet, lite om sina personliga erfarenheter och om talets struktur och de retoriska grepp hon tänkt på. Det var inte alls tal om någon språkgranskning. Jag föreslog rätt dramatiska strykningar i texten vilket hon tog med jämnmod men påpekade försynt att det nog var lite väl radikala ingrepp. Efter några timmar förelåg en mycket genomarbetad text som naturligtvis också citerades och analyserades i de isländska tidningarna dagen efter. Det jag fäste mig vid då var en klok passage i talet som inte handlade om kvinnorna utan fokuserade på männen - och deras döttrar - den lyder så här:

"Det är min övertygelse att män egentligen inte vill höra att vi säger att de står i vägen för kvinnans framfart. Men gör de det? Jag själv känner inte någon man som inte uppskattar kvinnors insats i samhället. Är det kanske något som vi gjort fel? Och i så fall vad är det? Hur vi än vänder och vrider på saken så når vi aldrig total jämlikhet utan männens vänskap, utan männens samarbete. Och sist men inte minst, utan männens ambitioner för kvinnorna. De har ju döttrar!"

Efter någon timme bröt vi upp. Vigdís skulle flyga till Köpenhamn för att kunna arbeta i lugn och ro. Och Madeleine skulle på ett möte med nordiska "ambassadriser" men också leta rätt på en text som hon funderade på att läsa som inledning vid den årliga Adventsgudstjänsten i Domkyrkan.