Kärlekens sönderbrytning

Jag kan inte släppa det där med Marc Chagall och mystiken. Det finns något lockande med hur han förbinder den jordiska kärleken med universums kosmiska dimensioner - ofta i form av svävande, kärleksfullt omslingrade par.
Från chassidismen härstammar begreppet "förvirringens värld". som handlar om att världen rymmer både ordning och kaos, goda såväl som onda krafter. Och Chagall tolkade världens kaos genom att placera sina figurer fantasifullt i landskapet - ofta flyger de i luften eller dyker upp i oväntade sammanhang.
I botten finns Chagalls tro på att Guds kärlek är närvarande även i de minsta ting. Och här kan man lyfta fram en skapelse myt från den judiska mystiken: "Kärlekens sänderbrytning". Enligt den här myten blev världen till genom att Gud äverfyllde de kärl som skulle innehålla skaparkraftens ljus eller kärlek. Kärlen sprängdes och spreds överallt som gudomliga gnistor och den materiella världen, med dess goda och onda krafter uppstod ur dessa gnistor.
Och a propos ingenting så tolkade ju Chagall också Höga visan ur Gamla Testamentet. Det är ju en sensuell berättelse om kärleken mellan man och kvinna. Det märkliga är att denna bibliska text inte nämner Gud på något ställe!