Áður en Ingmar varð Bergman

innan Ingmar blev Bergman

Vi känner alla till historierna om regissören Ingmar Bergman. Så här kan det låta när Käbi Laretei i sin bok "Såsom i en översättning" berättar om hur hon blir lämnad för en annan kvinna - den här gången för Liv Ullman- och sin egen omedelbara reaktion.
Ingmar plötsligt till Käbi vid frukostbordet: "Jag har gripits av en stor passion!".
Käbi svarar: "Stackars Ingmar!"
Alltså ingen utskällning, ingen konfrontation utan ett moderligt omhändertagande.

Utställningen "innan Ingmar blev Bergman" är den första som presenteras av Stiftelsen Ingmar Bergman: www.ingmarbergman.se

Det handlar om att förvalta Ingmar Bergmans donation av sitt arkiv från 65 års konstnärlig verksamhet inom film, teater och litteratur. Utställningen har skapats i samarbete med Svenska institutet (SI) och har kunnat ses i Europa innan den visades i Nordens hus den 10/9 - 16/10.

Utställningen täcker de tidiga åren 1938-46 i Bergmans karriär. Den innehåller 8 skärmar med information och bilder. Dessutom visas studien av Bergmans mor, kortfilmen Karins Ansikte (1986), som visar hennes liv från ungdom till ålderdom utifrån bilder ur familjealbumet samt några scener från inspelningen av den sista produktionen för TV, Saraband (2003). I centrum av utställningen visas också Bergmans Laterna magica, den filmprojektor som hans bror fick som julklapp men som Ingmar snabbt bytte till sig mot en samling tennsoldater.

I Bergmans självbiografo Laterna magica (1987) berättar han om sin barndom och om sin far och mor och de förödmjukande bestraffningar han blev utsatt för:

"Det mesta av vår uppfostran var baserat kring begrepp som synd, bekännelse, straff, förlåtelse och nåd, konkreta faktorer i barnens och föräldrarnas relationer med varandra och med gud. [...]

Om Ernst Ingmar kissade på sig, vilket hände alltför ofta och alltför lätt, måste han resten av dagen bära en knäkort röd kjol. Detta ansågs oförargligt och skrattretande. [...]

Den omedelbara följden av erkännandet blev utfrysning. Ingen talade eller svarade. Detta skulle, såvitt jag förstår, få brottslingen att längta efter straffet och förlåtelsen. Efter middagen och kaffet kallades parterna till fars rum. Där vidtog nya förhör och nya erkännanden. Därefter hämtades mattpiskaren och man fick själv ange, hur många rapp man ansågs förtjäna. Då straffkvoten fastställts, hämtades en grön, hårt stoppad kudde, byxorna och kalsongerna knäpptes ner, man lades framstupa över kudden, någon höll ett stadigt tag om förbrytarens hals och slagen utdelades. [...]

Då slagen väl utdelats, skulle man kyssa fars hand, därefter meddelades förlåtelse och syndabördan föll till jorden, befrielse och nåd inträdde [...]

De här förnedrinsscenerna går igen i flertalet av Bergmans filmer under slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet. Det är en slags "urscen" som präglat Bergman och som upprepas gång på gång och iscensätts och varieras. Jag behöver bara nämna Jofs "björndans" på värdshuset i Det sjunde inseglet eller den inledande episoden med clownen Frost och hans hustru Almas nakenbad i Gycklarnas afton.